Äntligen, nu kör vi!

Sådär, då var vi igång då.

Nu har mitt nya liv som en del av yrkesarmén dragit igång, och vad kan jag säga om det?

Inte mycket.

Vi har i nuläget inte hunnit med så hemskt mycket; pårustning, ID-kort, fys-hinderbana, mer materiel, fys-idioten modell jättejobbig, mer materiel, vapentjänst (läs repetition på ladda/patron ur och prestanda, fys-orientering, osv. Det vill säga, än så länge bara ronket runt omkring inryck, och en massa fys om ni missade. 1 timme om dagen, minst.

MEN, det känns jäkligt skönt att vara tillbaka i grönkläder igen. Att vi får betydligt mer ansvar och att våra plutonsbefäl behandlar oss som de kollegor (om än inte lika utbildade) vi defacto är får mig att studsa upp ur sängen 05:30 och se fram emot ännu en dag i M90L/F, kanske i stridsutrustning idag igen.

Skönt gäng är det också, bra soldater överlag, riktigt bra på vissa håll. I plutonen finns flertalet soldater som egentligen bara hunnit hem och bytt från ökenuniformen till den gröna, där snackar vi kompetens och erfarenhet, och befälen är inte sena att utnyttja den kompetensen. Mycket bra anser jag, då det är direkt korkat att inte ta tillvara dessa indivders styrka.

Den största överraskningen är tempot som satts, vi hinner med väldigt mycket mer än vad som hans med under den första tiden på GU'n. Kanske inte så konstigt iofs, eftersom det förväntas av oss att något ska ha stannat kvar sedan vi muckade.

En bra vecka, och jag ser fram emot nästa. Måndagsångesten har bytts mot fredagsångest; "Varför är helgen så lååååååång!?". Å andra sidan, kan vara bra för kroppen att vila lite. Kompanichefens sista ord var att "Det är helt ok att träna i helgen, om ni känner att ni vill. Men INTE benen, vi vill inte att ni går sönder." Kloka ord.